Livet är som att klättra på en vägg

Livet är som att klättra på vägg

Att ta in allt det som behöver göras för en dag, en vecka, en månad, ett år eller ett liv kan vara övermäktigt emellanåt. Det blir så stort på en gång. Att då precis, som de stora konstnärerna gjorde, när de skulle se hela bilden i tavlan de målade, i skulpturen de skapade, ta ett par steg bakåt för att se så mycket som möjligt, för att få en övergripande bild på det som ligger framför en är kanske inte så fel ibland. Lite grann som när man står inför en klättervägg. Det är klart att man kan gå på direkt och ta tag i den första sten man ser och börja klättra. Ibland kan det gå bra att bara köra på, att gå ut i blindo, i osäker terräng. Men oftast är det bättre att ta det där steget bakåt för att få en så bra bild som möjligt. Att se vad man ger sig in på. Är det den här vägen Du vill ta? Vad är det för hinder Du kommer att möta. Vad händer om Du börjar här och fortsätter dit? Kan Du ta en annan väg om tillfälligheterna kommer. Kan Du ta en annan väg redan nu. Vill Du ta en annan väg?

Att stå där och titta ger så många andra alternativ också. Finns det någon annan som gått den här vägen, någon Du kanske kan fråga om hjälp och tips? Kanske bara studera på avstånd och se hur dem gjort som gått här förut. Ibland kan man se avtrycken från kritan på händerna som kan ge tips på hur de gjorde just där, just då.

När man sedan känner sig klar att börja klättringen så kan man börja att ta de där första stegen på sin vandring. Du går här, sätter foten där, tar tag i handen där. Du har din trygghet bakom dig. Ditt rep som du är fastsurrad i är din förberedelse, din erfarenhet, din trygghet och ditt medvetande. Den som håller i det är min tro på att Du kan, att alla kan fram tills det att vi bevisat det för oss och för andra. Det är dina steg som tar dig framåt, det är dina steg som lyfter dig.

Andra runtomkring kan ge tips och råd längs din väg, andra kan säga att det där klarar du inte men tänk på att det är bara ord. Ord från någon som egentligen inte kan veta vad du vet, det vet ju bara du! Sen kan du blivit styrd åt en riktning i alla dessa ord, styrd till en tro, men innerst inne känner du att det känns fel. För det är du, där och då, som tar stegen. Ingen annan går för dig, det är bara du. Ibland har du en mentor som finns bakom dig med tips, och råd och tillförande av styrka men du sätter ditt avstamp precis där du vill.

Där är du, helt själv, på väg upp, steg för steg, sten för sten, säkert fastsurrad i din trygghet, förberedelse och vetskap i att du kan. Du behöver inte bevisa det för någon annan, ej heller dig själv. Det börjar gå på känsla, det blir som en rhythm. Du börjar tänka: Där finns en sten, kan jag nå den? Var är min fot och vart kan den flyttas? Om jag bara kan ta den där stenen så når jag nästa. Och så där håller det på

Men vänta nu. Hur var det vi sa? Du stannar till ett tag och tankarna dyker upp. Vart är jag på väg? Vad gör jag om jag känner att det går för fort. Tankarna börjar komma, en efter en, kanske känner du lite stress. Du måste framåt men vad gör Du? Hur gör Du? Det är ditt liv, din vandring. Varför inte ta en paus. Du är tryggad i dig själv. Ditt rep finns där. Släpp taget, ta en paus och fundera. Känn din trygghet i repet, och om Du tappar greppet så är du säkrad, du faller inte. Du kan titta ner och se vad du åstadkommit och Du kan titta fram på vart du vill komma men det är stenarna, blocken, hindren framför dig som du kan göra något åt där och då. Titta på dem, studera dem. De många tankarna som blossade upp börjar sakta skingras och en kommer sakta tillbaka. Vad händer om jag sätter foten där, tar handen där och skjuter på? Kan jag då komma upp till den där stenen som väntar på mig en bit uppåt? När du känner att det är dags att gå igen så tar du greppet om stenen, sätter foten på en annan och börjar din vandring. Sakta i början, steg för steg och du känner att det går bra.

Innan du vet ordet av så har du kommit en bra bit på väg. Det går framåt och du börjar känna dig trygg. Steg för steg. Men vänta nu. När jag stod på startlinjen så såg jag ett hinder, den måste komma snart. Var är den? Jag ser den framför mig nu, jag kommer att möta den. Vad gör jag?

Hindret är framför dig, du är inte där än. Ändå kan du känna problemet redan nu. Du kan inte nå dessa stenar redan, de ligger i horisonten, du måste ta dig dit för att lösa det där och då. Varför sätter jag fokus på det som är framför mig redan nu, tänker du. Kan jag lösa det redan nu? Du funderar ett tag, pratar med den som håller i repet. Rösten nedanför dig säger att du ska titta framför dig, bara där kan du lösa det som gör att du kommer vidare. Du säger att det finns ett hinder framför dig, längre upp. Rösten svarar: Längre upp ja, men där är du inte nu, du är längre ner, men du ska dit. Ta ner blicken och titta rakt fram, sätt fokus på det som är framför dig, där finns de stenar som kommer att ta dig dit.

Framför dig har du stenarna som för dig framåt. Du sätter fokuset på stenarna framför dig i stället för det som finns framför dig som du ännu inte kan ta på. Du kan ta en paus, släppa taget, precis som du gjorde tidigare. Du kan också lita på att sten för sten tar dig framåt, tills det att du möter det hinder som kommer. Bara där och då kan du ta tag i det.

Hindret kommer allt närmare. Du har haft det i tanken, men inte kunnat göra något åt det. Varför oroa sig nu tänker du, det är ju så många andra stenar att tänka på just nu, stenar som är min fasta grund för tillfället. Du tittar tillbaka på den sten du håller dig fast i. Du ser hur handen håller sig fast lite hårdare, nästan krampaktigt. Men när du släpper tanken på det som ligger framför dig släpper också greppet automatiskt litegrann, du känner dig säkrare att ta tag i den stenen, och nästa... Och nästa. Stenar som försvinner en efter en i din tanke vartefter du lämnat dem för att ge plats för nästa sten, nästa grepp.

Vissa stenar sätter sig kvar i minnet. En sten som såg rolig ut, en sten som var lite kämpigare än den andra, en sten som påminner om den jag har framför mig nu, hur löste jag den förra? Tankarna snurrar runt, hela tiden, jämt och ständigt.

Plötsligt så är du där. Oj, det var lite större än du trodde. Hur gör du? Skall du bara gå rakt på? Eller skall du gå runt den, på ena sidan? Eller den andra sidan. Det blir en lite längre väg men det ser lättare ut. Ska du ta en paus och bara stanna upp? Men att stanna upp tar dig inte förbi och samtidigt känner du att hindret börjar bli mäktigt, större, svårare att ta tag i. Paniken börjar krypa fram. Först bara som en liten påminnelse, men den ökar i styrka. Resan är påbörjad och du vet att du kommit en lång väg redan, det är en lång väg neråt. Det börjar snurra av tankar, av känslor från förr, om tidigare misslyckanden. Du vill avbryta, Du vill ner, nu på en gång! En röst kommer plötsligt fram. Är det jobbigt? Du kan alltid släppa taget och vila en stund, se vart du kan gå, se var du har gått. Det sista visar att du kan. Titta vad du har åstadkommit! Se vad du har kvar.

Du lyssnar på rösten, som kommer där, bakifrån. Rösten är trygg, talar tryggt. Det finns en som lyssnar, en som håller dig säker, en som vet att du kan, bara att du ska hitta det igen. Känslan att du kan. Bara tankarna släpper, bara du får lugna ner dig lite, vila, titta på hur långt du kommit, vart du är på väg. Jag kan ju, tänker du och du hör dig själv säga "jag vill fortsätta".

Hur du än möter det som finns i vägen för dig så väljer du det som känns rätt där och då. Du kan ta vilken väg du vill, det är ditt val, där och då. Det är rösten bakom dig som talar till dig. Du kommer tillbaka i tankarna, osäkerheten förvandlas till en kraft. Stärkt av den tar du tag i en sten, sätter foten på en annan. Den andra handen är på en sten lite längre upp och du trycker på. Ett steg, ett steg till, och ett till och du är förbi.

När du tar tag i det och sedan passerar det så är det bara att lämna det som alla andra stenar. Inget att tänka tillbaka på om du gjorde rätt, vad hade hänt om jag hade gjort så. Vad skulle andra ha gjort. Du kom förbi! Och hindret är redan bakom dig, besegrat, över trampat och den blir mindre och mindre ju längre upp du kommer.

Nej, så här gjorde jag, och det tog mig framåt. Kanske inte första gången, kanske inte den andra, men här är jag nu, på väg igenom hindret, på väg framåt, mot mitt mål.

Nöjd över att ha besegrat det stora hindret stannade du till ett tag, kände att du var säker, bara du tog ett steg i taget, metodiskt och lugnt, fri i din tanke, bara närvarande i nuet, där och då. Det blev så mycket lättare. Straxt kom där ett hinder till men du noterade inte den för än den var precis framför dig. Det här har du gjort tidigare såg man att du tänkte. Du tittade, kände, klämde och tog sedan dina första kliv förbi även det hindret, den stenen.

Du var förbi mycket lättare än det första stora hindret. Ingen tanke på det innan du var där, ingen tanke på den efter att du passerat den. Och till slut var du där, högst upp, i taket och ville även högre upp.

Jag satt, där nere, med min kopp kaffe, som nu var sval, med ett leende på munnen. Jag kommer hädanefter att se på klättring på ett helt annat sätt.